Tidigare i år kom en dom från Svea hovrätt som gav bränsle för två funderingar. I domen, som tas upp i det senaste numret av BrandNews, avgör hovrätten den inte alls enkla frågan om vad som är skälig ersättning för någon som har drabbats av en kränkning. Fallet gällde en av våra folk-käraste och mest framgångsrika tv-profiler, Ingvar Oldsberg. För att upprätthålla sin trovärdighet tackar han nej till erbjudanden att ställa upp i reklamkampanjer, till skillnad från t ex den minst lika kände Robert Gustavsson som har medverkat i bl a en lång rad reklamfilmer för Manpower och på senare tid som ”tokgubbe” för Media Markt. Båda två har drivit mål i domstol där deras kändhet har utnyttjats i reklam.

När det gäller Gustavsson låter det kanske konstigt, men var det var det inte alls då han 1999 vann mot porrtidningen Aktuell Rapport, som använde en bild på honom i en egenannons på tidningens baksida. Målet gick ända upp till Högsta domstolen, som slog fast att rätt nivå för själva kränkningen var 50.000 kronor. Gustavsson hade yrkat på 75.000 kronor. Tilltaget ansågs t.o.m. så grovt att tidningens chefredaktör dömdes till höga dagsböter. Och, nej Gustavsson var helt påklädd. Bilden var tagen från en komedisketch där han håller en Aktuell Rapport i händerna.

I Oldsberg-fallet fanns ingen som helst kränkning av det slag det innebär att vara affischnamn för en porrtidning. Istället handlade det om en kränkning av ”kommersiellt” slag. Hovrätten höll inte alls med tingsrätten när det gällde skadeståndet för själva kränkningen. Tingsrätten hade dömt ut 100 000 kronor, hovrätten sänkte till 30 000 kronor.

Att mot sin vilja figurera i kommersiell reklam kan säkerligen för en del människor ses som minst lika kränkande som att användas av just en porrtidning, men jämförelsen?

Det hela illustrerar tydligt juridikens vardagliga svårigheter med att låta bedömningsprinciper i ett specifikt fall påverka bedömningen i andra fall, som visserligen har likheter men också stora skillnader.

Det udda Gustavsson-fallet ansågs av Högsta domstolen som lämpligt för att slå fast riktlinjer för, vad gäller bedömningen av skadestånd vid mot brott mot lagen om namn och bild i reklam. Detta trots att de normala situationerna där brott mot lagen sker, är av Oldsberg-karaktär, alltså handlar om ”kommersiell” kränkning.

Hur allvarlig är egentligen en ”kommersiell” kränkning, när det gäller den personliga integriteten? De facto går det inte att svara på. Det finns egentligen ingen objektiv måttstock, eftersom vi alla har skilda utgångspunkter när det gäller vår egna personliga integritet och drabbas olika av denna typ av övertramp. Än svårare blir det när personligheter är varumärken och kommersiella tillgångar som ger miljonintäkter. För många idrottsstjärnor handlar det om en kränkning av såväl den personliga integriteten som av personligheten som intäktskälla.

En del b-kändisar skulle å sin sida kanske snyfta lite officiellt och sedan jubla innanför dörren hemma; de är så stora att de duger som blickfång i reklam!

Vad skall egentligen domstolarna ta hänsyn till? Gav verkligen Högsta domstolen några fungerande riktlinjer genom det udda Gustavsson-fallet?

I praktiken är svaret ja av det enkla skälet att hovrätten uppfattade det som en form av maxgräns genom att nivån sattes i ett fall med grov kränkning.

Sedan kan man ju fundera över detaljer som inflation, vad betyder 50 000 kronor egentligen i dagens penningvärde?

Än mer äpplen och päron blev det i hovrättsdomen, när man tog ledning i andra typer av domar som handlar om kränkning. Hovrätten pekade nämligen på skadeståndsnivåerna från domar som gäller våldtäkter och mordförsök.

Då ser jag framför mig en ”kommersiellt” kränkt Oldsberg och ett våldtäktsoffer, och skakar sakta på huvudet ...

Hur kunde Hovrätten se några skäl för att jämföra dessa två situationer?Även här är svaret enkelt. Ersättning för ett brott mot lagen om namn och bild i reklam bör inte ”framstå som orimligt högt” i förhållande till skadestånd vid exempelvis våldtäkt. Det handlade alltså även här om att hitta någon slags maxgräns, vilket onekligen låter högst rimligt. Det vore direkt stötande om Oldsberg skulle få mer för kränkningen än ett våldtäktsoffer.

Men vad är då skadeståndsnivån för den extrema kränkning som en våldtäkt utgör? Svaret är 75.000 kronor ...

Jag skakar än mer på huvudet. Visst, pengar kan inte läka de psykiska sår en våldtäkt rimligen ger och vi vill inte ha amerikanska skadeståndsnivåer i Sverige, men 75.000 kronor för en sådan grov kränkning?!