Valåret har inletts, och även om det intensiva kampanjandet ligger några månader fram i tiden så skall positioner och slaglägen intas – varumärken skall fyllas!
Frågan man ställer sig när nu valförberedelserna intensifieras i partikanslier och samordningskanslier är om partitaktikerna förstår varumärkenas betydelse?

Vi har ett levande partiväsen med 7-9 klart utmejslade partivarumärken (för det är just vad partibeteckningarna är). Egentligen skulle man kunna använda politiken och partisymbolerna som skolexempel på varumärken.
Vad innehåller ett specifikt tvättmedel och varifrån kommer det? Finns det relevanta tester som visar på ariel-medlets tvättkraft relativt exempelvis grumme tvättsåpa? Hur miljövänlig och effektiv är egentligen tvättsåpan?
Sanningen är förstås att få vet. Vad man som konsument däremot vet är vilka associationer som märkesinnehavarna har lyckats bygga upp i våra medvetanden.

Det är ingen vågad gissning att få väljare vet vad Socialdemokraterna eller Kristdemokraterna egentligen har tagit för beslut på sina senaste partikongresser och hur de kommer att agera i just de frågor som är väsentliga för oss väljare. Vad man som väljare däremot vet är vilka associationer som partierna har lyckats bygga upp i våra medvetanden.
Men vet partistrategerna det?

Nu är associationsbyggande en synnerligen svår konst av det enkla skälet att våra associationer inte kommer från ett blankt papper utan påverkas av vem vi är och vilken bakgrund vi har. Att bryta igenom alla dessa påverkansfaktorer är inte lätt. Samtidigt har de politiska partierna sedan en rad år närmat sig mittfåran från både vänster och höger, vilket gör steget över mittfåran avsevärt kortare idag än för bara 10-15 år sedan. Enligt statsvetarna är också rörligheten i väljarled relativt stor i storstäderna, något mindre runt om i landet i övrigt.

Mitt i alla dessa personliga förutsättningar och kampen om mittfåran får varumärkena allt större betydelse. Det gäller att inte bara fylla partisymbolen med associationer, utan göra det på ett sätt så att dessa associationer inte känns främmande för den redan frälste. Samtidigt vill man skapa en fräschör och framtidstro med löften om förbättringar, och allt detta på ett trovärdigt sätt.

Uppenbarligen lyckades Alliansen med just denna delikata mix inför 2006 års val. Inte minst moderaterna lyckades modernisera och mildra högerassociationerna på ett uppenbarligen lyckat sätt. Men hur ser det ut nu? Vilka associationer skapar Alliansen hos väljaren idag?
Och de fyra enskilda partierna? Ja, att moderaterna genom de tunga regeringsposterna är det parti som styr och ställer torde vara väl bekant för alla, om än ena stunden traditionellt högerinriktat för att nästa stund luta sig långt åt vänster eller huka sig. Hur stämmer då det med de moderna associationer man lyckades etablera 2006?

Folkpartiet står kvar där de stod 2006, ordning och reda i skolan är de allt övergripande associationerna. Bra eller dåligt, men det är sannolikt den tydligaste partibeteckningen ur associationsaspekten, utöver de små nischpartierna.
Centern ville vara näringslivets och företagarnas parti, med en relativt nedtonad miljöprofil. Nu är associationerna vaga; gjorde Maud Olofsson verkligen rätt i saab-historien?
Och de allt vagare och svagare Kristdemokraterna. Hur många vanliga väljare vet ens att ministern som sålde Vin&Sprit, Mats Odell, är kristdemokrat och inte moderat? Hur har de positionerat sig inför valet? Svaret är enkelt, inte alls. Det väntar ett digert arbete för de fyra Allianspartierna.

Vänsteralliansen då? Den stora skillnaden för Socialdemokraterna jämfört med 2006 är förstås att man sedan länge har sluppit den starkast markerade associationen – Göran Persson och allt han stod för de sista åren som statsminister. Hur har man då fyllt på denna associationslucka? Svaret är - inte alls.
Det man har ägnat sig åt är inte att bygga nytt, utan man har hackat på regeringen. Associationen blir därför snarast gnällighet och klagande. Inte direkt något som skapar fräschör och framtidstro! Ett kärnproblem, vid sidan av den egna initiativlösheten, för socialdemokraternas associationsskapande är förstås att de nu har lierat sig med Vänstern och Miljöpartiet. Det går inte att komma ifrån att oavsett de faktiska förhandlingsframgångarna mellan partierna i vissa frågor, så är de associationsmässiga krockarna markanta för väljaren.

Efter Folkpartiet är nog Vänstern den tydligaste partibeteckningen associationsmässigt. Räddningen för partiet när vänstersamarbetet skall visas upp, är sannolikt att det inte finns något mer etablerat parti vänsterut.
Miljöpartiet, den stora vinnaren enligt alla opinionsmätningar, har precis som Moderaterna 2006 lyckats modernisera och skapa en fräschör kring partiet. Associationen är inte längre en samling anpassade miljöaktivister, utan ett modernt regeringsfähigt parti där miljöfrågor bara är en del, om än basen, av partiets arbete.

Skall partistrategerna likt svenska versioner av Obama-gänget kunna, och framförallt hinna, skapa kraftfulla och hoppingivande associationer grundade i partiernas historia i sina respektive partibeteckningar?
Den stora mängden konsumenter … förlåt väljare, kommer inte att sätta sig in i alla detaljfrågorna, de kommer att få associationer - eller behålla sina gamla - och med detta i huvudet stoppa ner de tunna gula lapparna i kuverten den 19:e september.